Jag vaknade ur sömmen min, av ett ljud som för mig är nytt, ljudet av tysta fötter som tippa över golvet mitt. Ljudet var mer tyst än vad jag har hört någon gå från denna världen. Det här var ingen tjuv, men frågan blev, vem var det som tippa över golvet

De Blindas Hemlighet

Jag vaknade ur sömmen min, av ett ljud som för mig är nytt, ljudet av tysta fötter som tippa över golvet mitt. Ljudet var mer tyst än vad jag har hört någon gå från denna världen. Det här var ingen tjuv, men frågan blev, vem var det som tippa över golvet mitt. ”Vem där, du som smyger?" säger jag tyst, Jag hör en kvinnor röst säga, "Blir icke rädd, då jag kommer som vän, en vän från de blindas herrgård." Det blev tyst en sekund innan jag säga "Välkommen hit, jag beklaga vårt tillstånd, ty jag icke räkna med gäster, i nattens tid.". "Jag komma icke av denna orsak, utan de blindas herrgård är hotad, och behöver hjälpen din, ty då du är en enda av ditt slag som känner vår hemlighet" Inte för än först då så öppna jag ögonen minna, för en av de saker jag lära av henne, var att synen är inte allt. Jag kliver ur sägen min, och inte för än först då jag se henne, hon var kläd i silverdräkten vi senast hade. Och inte för än nu jag märka jag inga kläder har, och röd bliva jag likaså. Tills jag ville minnas att hon var blind, jag säga till henne "Jag se du har din silverdräkt på dig, skall jag ta min och?" Det enda hon giva mig som svar var ett leende, jag öppna min kammare av kläder, och längst in jag finna en dräkt av silver och skor likt så. Jag kläder snart i kläder av silver då hon säga till mig "Låt oss komma i väg, med skydd av nattens mörke". "Vänta lite, ska taga mig en frukt innan vi går." säger jag när hon sina skor taga på. Vi börja vår vandring mot den magiska gläntan, månen stod klart över nattens himmel. Jag fråga henne, "Men du, jag undra, hur komma du in i huset mitt? Då dörren min var låst?". "Du glömmer min vän, vi är bundna till världen av olika lagar..." Vi forsätter ännu en bit och följer nu en lite skogstig, utan några större problem, efter som månen gav oss av sitt ljus. Men förstås så går ju månen i moln, och mörkt som i natten blev det. Det innebar förstås att jag börja gå långsammare och långsammare tills hon säger, "Kommer du icke, vi har ännu en bit och gå". "Du, jag är icke lika van som du och vara blind, ty då i denna stunden så är jag lika blind som du." Säger jag med något lätt arg ton samtidigt som jag kommer på det att ljus och mörke sakna nästan värld för henne, en flicka från de blindas herrgård. "Det höll jag på och glömma säger hon, jag tog med en sak åt dig." och så plockade hon fram en liten ficklampa som hon giva till mig. Jag blev minst sagt rätt överraskande, för ur en sån liten lampa så flöda det mer ljus än vad jag någon har sett, utan att ens blända en. Men tack vare lampan fick jag synen åter, Och där framme så såg jag herrgården. De blindas herrgård en skola för de blinda där de lära om världen. De var ett underligt ställe och se på ty då endast några få ljus är tända, men vad ska blinda mänskor har lampor till? "Då var vi framme, vid vägens ende, låt oss stiga in i de blindas herrgård." säger hon, när vi vandra längst stigen upp till porten. Och när vi komma in genom porten, vi möta några andra, en del hade silverdräkt på sig, en del hade vanliga brukskläder på sig. "Här var det liv, föra gången jag var här så var nästan ingen här." sa jag, "I svåra tider så kan vi samlas från olika tider. Men nu är det tid för oss och sova, imorgon skall dina frågor besvaras. Du får sova i mitt rum, då huset redan är överfult." säger hon i en stor gäspning. Och börja gå upp för trappan till sitt rum. Väll inne i hennes rum som nästan inte har förändras sen jag senast var här, det enda som var nytt är en säng, för mig att sova i. Ty då jag enda hade få sova i timmar så, så känna jag hur tröttheten smyger mig på likt ett djur smyger på bytet sitt. Jag vakna på morgon när solens ljus strömma in, genom fönster mot herrgårdens ägo, min tanke var att dagen har grytt. Så jag kläder så tyst jag kunde, för ville icke väcka min vän som ännu sover. Jag tänka jag ut kan gå, och se mig omkring. Jag vandra ut genom herrgårdens gyllene port. Jag hör hur fåglarna sjunger sin morgon psalm. Och känner hur livet växer på denna plats, en plats som är skyddas från tidens tand. Då hör jag tysta steg komma från huset, jag kunna gissa vem de är som komma, "Godmorgon min vän, jag se att du vakna. Jag hoppas du har sovit gott?". "Tack du, jag beklaga de med solen, vi icke nytta gardiner av denna orsaken. Men snart så giva det mat, så kom gärna med och ätt med oss. " säger hon. Och så börja vi vandra tillbaka till herrgården, och till ett av de stora rummen som mat servera, vi taga oss mat och sätter oss ner. Jag ser mig omkring i rummet av folk, många de bära silverdräkterna likt vi. Men även en del få har kläder från gamla tider, några har kläder likt mig där hemma, jag fråga min vän "Hur komma det sig att en del har kläder som ej passa in?". "Du minnas jag säga, att de blindas herrgård utanför tiden ligger, fri från omvärldens tid. Vilket möjliggör gäster från svunna tider." med dessa orden så börja hon äta, och jag det samma gjorde jag. Hon säger till mig när maten vi ätit, "Nu måste vi iväg, till vårt mötessal där röster man kan höra". Så när vi vandra vår väg genom herrgårdens rum, jag fråga henne detta "Jag har icke sett Länsherren vår". "Alla frågor har sina svar, men icke i denna stund. Ty kunskapen taga sitt pris." Och jag visste sen innan när hon sa så fick jag vara så god och vänta, och så kom vi fram till ett stort rum om det nu kan kallas för rum, det var som minernas sal, utanför den vanliga världen. Det var människor som satt på marken och vänta, och alla i silverkläder, ljuset kommer från ovan, men ty icke av lampor, eller sol, utan av livet självt. Helt oväntat så blev det tyst i salen, och en klar stämma hördes i hela salen, "Var hälsa samfundet, det gläder mig och höra att så många har kommit. Vi har samlas här för de blindas herrgård är hotad av de uråldriga krafterna som vi har glömt, de gamla förbunden håller på och löser upp. Vi måste tränga oss in i de djupaste hemligheterna, källan för herrgårdens makt. En gäst vi har, en som är seende men ändå lyckas finna hit, men låt mig icke föra hans talan." säger den första talaren, en äldre man vitt hår och en vit käpp. Jag hörde en röst säga, "Ställ dig upp, anas hör ingen dig, ty kraften i salen här bära dina ord." Så jag gjorde som rösten sa, ställde mig upp och säger "Jag tacka för de varma hälsande, jag vilja berätta hur jag fina hit. Mitt minne vilja börja för ett par veckor sedan, jag ej minnas hur jag först kom hit. Det hela var som en dröm, jag träffa min vän här, och ni vissa mig era hemligheter, om de blindas värld. Ni tog i mot mig som en av er, och jag är evigt tacksam för det. I natt eller någon natt min vän här komma till min värld, hon kom med dåliga tecken. Jag följa henne hit i skydd av nattens mörke." "Får jag fråga. Vad är det som händer nu, och jag har icke sett länsherren än" säger jag sedan och sätter jag mig ner igen. "Jag kan icke svara dig på frågan din, vi må söka våra svar. Vi bliva förvånad över att ingen ännu säga dig, att vår mästare är borta. Men min tanke, att de som hända här är bundet till länsherres försvinnande. Ty länsherren likt du är seende, så tro vi att han hemligheter kunna gömma. En hemligheter skrivet med era ord." säger någon som jag icke ens kunna se. Mötet forsätter så ytliga ett tag till. När min vän säga, "Kom så skall vi gå, nu då tinget vårt är slut". Jag fråga henne sen, när vi ut går, "Vad hända nu, skall vi söka efter spår av vår mästare här?". "Jo följ mig till rummet hans. Ifall vi finna några spår av vad som hända." Så vi börjar vandra förbi entrén upp och förbi husets sovrum, vida upp till nästa plan till rummet kikare och teleskop. Sen så stanna hon vid en av de stängda dörrarna och säga "Här in är det, som han har sitt sköte.". Och så öppnade hon dörren. "Här behöver vi icke låsa dörrar, ty ingen beträda någons mark, utan medan medgivande.". Vi komma in i rummet hans, ett rum i prydlig ordning där allt har sin given plats. "Vi börja söka efter ett möjligt svar, bland de papperna och böcker" säger jag börja bländar i böckerna på bordet. En del av böckerna var av de seendes typ några var av de blindas sort. Jag tänker vi har suttit där i några timmar och slagit i böcker, innan jag hitta den, boken med namnet de blindas herrgård. Det var en bok som var helt olikt de andra böckerna. Ty boken var skriven i de bådas tecken, vilket gör att de icke gå och läsa för enbart blinda eller seende. Jag säger "Du, jag tro vi har funnit det vi sökte, men låt oss få något i magen under tiden vi kolla på boken." "Då får vi hoppas på de du säga stämma, men kom så går vi och äter, då det sägs att man icke kan jobba på tom mage." säger hon och reser sig. Vi vandra ner till den stora salen där vi mat kunna få, och möta några av de andra som herrgården besitter. Vi prata om livet hur det är, jag frågar de om hur livet som blind är, och de fråga mig hur min värld är. Vi visa de vi har funnit, och de tro det samma som jag att vi kanske har hittat nyckel till de som händer nu. När vi har ätit vi vandra till en av magiska rummen, ett rum vars form bliva spunnen ur vårt behov av vad vi kräva för arbete vi hava. Rummet var icke stort, men fylld av en grön matta och sitta på. Vägarna var kläda av samma gröna. I taket vi hade en himmel den blå, som giva oss de ljus vi behöva de så. Jag börja läsa ur boken den gamla, hon hjälpa mig med de tecken jag glömma. Boken beskriva historien om herrgården, hur den byggdes under den mörka tiden, av läromästare vars trolldom ännu står i blom. För ett syfte som jag icke lyckas förstå, då de skrivna orden följande så här: Ty ur mörker vi bygga denna ort, där vår hemvist ur tiden är spunnen. Vi samlas här vid den gamla makt, för att rädda det som vi hålla så kärt. Vi följer bokens minner fram genom tidens gång, ty dock ej vi kunna läsa någon år, då tidens gång ej påverka oss lika. Till slutet av boken vi finna några nya rader, skriven av den sista länsherren, de ord han skriva är. Tiden är kommen, för de krafter som härska här att åter hem vända, mej lik så. Ni må söka efter svar till de gåtor som svar kräva. Jag säger er detta, sök där tiden ännu är ung, och allt ännu ligger i sitt sköte. Må ni söka de gamla krafter som vägen er visa. Ty min tid är kommen, tills vi åter mötas. Vi tyst sitta där en stund, över de vi har läst. Hon säga mig detta "Vi tinget åter skall samla, för att döma vad som hända i denna stund". Vi till salen åter börja gå, jag fråga henne "Hur skall de veta att vi ett ting vilja hålla?" "Huset vårt säga oss det, du glömma vi icke lyda under samma lagar som ni. Du får vänta och se, att de skall komma när tinget kalla" säger hon, med ett lika gåtfull rörelse. Och mycket riktigt, det dröjde icke länge för än de första komma, men ännu det dröja en stund innan alla hade kommit, ty då ingen broska hade. När alla har samlas jag ordet föra "Var hälsa vänner, vi har sökt efter svar, och hitta en ledtråd. Till de som hända här i herrgården vår." säger jag, sen läster jag upp de vi sista som var skrivet i boken vi fann. Min vän säga sen "Vi förstår icke de han säga, vad borde vårt drag här efter bliva?". En lång stund en tystnad råda, tills en ung flicka vars röst så gäll säga "Vi må söka svar i tomhetens kammare, där världens tid härska. Då han säga sök där tiden ännu är ung. Jag tänka han mena stället där tiden inte är kommen, vi måste söka oss djupt in i tidens tomhet, djupare än vad vi någon gång har gjort, ditt till den tiden där ingen har varit." "Må de hon säga stämma, men hur skall det göras. Ty då vi tränga oss in i tidens tomhet, vi riskera att icke kunna finna tillbaka." Då jag höra min vän säga detta "Jag ta risken för herrgårdens skull, jag vilja träda in i djupet av tid", då säga jag "Jag följer min vän in i tidens rum", utan att egentligen tänka igenom det hela. Då säga han, som innan talan höll, "Ty vi skall vara med er, i tankar och själ, vi är evigt tacksam för de ni vilja göra. Men nu är det försent att att något göra, i morgon vi skall bestiga de tidens rum." Med dessa ord så upplöstes rådet, och vi alla åter vända till det vi gjorde innan. Jag och min vän, vi i grupprummet vi sätta oss. Och njuter av kvällen den sköna. Många kommer och gå, en del vilja prata med oss, vi prata om hela, de som händer här i de blindas herrgård, om gåtor utan svar. När kvällen den åter komma vi sitta läge uppe vid elden, innan vi bestämde oss för natten inta. Jag sova åter i hennes rum ty herrgården ännu är fullt. Ty dagen gry med stormsteg, vi alla var nog spända över de som hända i denna stund. Vi i tinget är samlat. Jag och min vän vi bära våra dräkter av silver, i skydd mot de den tomma tiden. Sedan vi neråt gå, till de tysta och tomma gångarna. Jag tänka det bara är ett tiotal som följa oss ner då utrymmet där är knappt. Vi står åter vid den vita dörren, den dörren som leder oss till tidens tomhet. Jag fråga min vän, "Är det tid för oss att in träda?". "Nej icke ännu" och sen så luta hon sig över mig och viska dessa ord "Kärlek är att älska någon som du" så tyst att endast jag kunde höra dessa ord. Till sist så säger hon "Nu är tiden vår kommen att träda in i den tidlösa värld." säger hon och öppna dörren. När vi har klivit in så blev allt vit, och jag känna den kyla likt föra gången. Men denna gången var jag brädd på som hända. Jag säga till min vän åter "Låt oss fortsätta in i de djupaste hemligheterna.". Rummet förändra sig likt föra gången till tusen falt färg. Men denna gången vi icke nöja oss där, utan fortsatte djupare in i tidens rum. Om inte bliva det helt tyst, och mönsterna börja ta from. Mitt minne dra sig till länsherren vi hålla så kärt, "Min vän, det är han jag vilja tro". Hon nickade bara, då vi höra hans röst så klar "Var hälsa mina vänner, hit komma. Ni nu nära ert mål, vad som hända här nu.". "Min herre, får jag fråga varför ni gick ni från oss, du från de blindas herrgård?" fråga hon. "Minna vänner ni har sökt er långt, nu skall jag svara er på frågor ni har. Våra minnen sträcker sig genom både tiden och rummet, ty caecus domus som är de sanna namnet, uppfört av läromästarna vars kraft ännu står i blom. De blindas herrgård som går i våra tungor, har en lång historia fylld av liv. Nu är tiden inne för mig att hem gå, bliva en del av de som en gång varit, ty de makter som härska här, måste på nytt födas. Tiden är inne för en ny herre skall träda fram." sedan blev det tyst en lång stund. "Mästare, vem skall blir den nya herren?" fråga jag. "Min vän, det är du, om du vilja. Jag känner din tysta fråga, vad innebär de för dig? Om du väljer att godta ditt öde, allt kommer klarnar, men jag säga dig detta; ditt öde kommer då blir ett med herrgårdens, och de här bliva ditt hem. Du från de seendes värld som har givit oss en gåva så stor." svara han. "Mästare, innebär detta att jag måste ta farväl av mitt gamla liv? Kunna jag besöka vänner från för?" säger jag. "Ja det måste du, ty du bliva blunden till herrgården makt, men den makten giva dig fristad att vända hem men endast så länge du måste. Du är fri att gå var du vill i alla världar, men ditt hem förbliva här. - Ta dig väl tid och tänka". Jag vänder mig mot min vän och säger "Jag tänka, att valet redan är givet". "Jag lova och stanna vid dig min vän, ända tills dommens dag" säger hon. "Mästare, jag väljer och godta mitt öde!", "Var hälsa människa, du godta din plats i herrgårdens rum, du försegla ditt öde genom både själ och ord. Människa, väljer du vårt öde!" säger en helt ny röst. "Ja det gör jag, jag godta mitt öde, och min vän här till är det ena rådande vittne som försegla mitt ord." säger jag. "Då är tiden inne för mig att farväl säga, likaså ni ska vägen ut fina, farväl". När det sista ordet hade dött bort vi åter vid dörren stå. Hon säger till mig "Då är det vår tur att sprida de här." och så gav hon mig en kyss. Och så öppnade vi dörren, och ute vi är. "Vad hända där inne" var det första jag hörde någon säga. "Vi tinget måste åter samla,vi nyheter har" på något makalöst sätt så lyckas huset samla alla på mindre än tjugor minuter. Jag berätta de som hända där inne, i tomhetens rum, och det sista jag sa "Låt oss åter vända hem till våra hem, var må nu hemmet liga."

Vi vandra länge omkring, jag se hur våra vänner reser hem, till sitt rum, och sin tid. Jag tänker; farväl min värld, en värld som jag älskade. Må de få leva i frid.