Ty ur mörker vi bygga denna ort, där vår hemvist ur tiden är spunnen. Vi samlas här vid den gamla makt, för att rädda det som vi hålla så kärt. När tiden är kommen och den ensammas resas slutet har nått. Så skall vi vända åter till världen vi älska, och giva tillbaka de som människan har för längesedan förlorat i minnenas avgrund.

De Blindas Profetia

Tiden har gått, tiden har kommit, för världen vår. Själv så är tiden inget för oss som leva här, i De blindas herrgård. Må hända att tiden flyter här också men icke som eran värld, eran tid är bunden till världens tid. Men våran tid till de gamla makterna, likt så herrgården våran fristad och hem. Jag den nya länsherren, en man som har lämnat sitt föra liv, vald av de högre makterna för ting som vi icke förstår. Följer ödets hemliga vägar genom tid och rum. Mycket ting jag ännu har och lära, lära om herrgårdens hemligheter. Läsa de gamla böckerna på både de blindas och seende språk, om hur världar har rest sig och fallit. Herrgården vår är en förunderligt plats både till from och syfte, för hit komma blinda människor som söka en fristad. Där de kan lära av världen och finna sig själv. Flickan säga till mig "Har du sovit gott min vän?". "Jo vist de har jag. Du likt så, finna ror i nattens stund?" säga jag. "Men låt oss gå ner och äta." säga jag. Vi komma ner till hallen, en hall så praktfull och ett minne från en annan tid. Där står hon en ny gäst, jag se i hennes ögon att hon likt många andra är blind. Jag säga till henne några vänliga ord. "Var hälsa vän till denna plats, en plats utanför tid och rum. Där många förunderliga ting kunna hända. Men låt oss pratas vid till maten, och jag hoppas du vilja äta med oss." "Jo gärna jag följa er till mat, ty natten har varit lång för mig" sa hon med en röst som gjorde mig förvånad, inte själva rösten utan de ord och omsorg hon valde de. När många nya vänner finna hit så. Så rädda och skrämda de är, men icke hon, hon var något mer bara en vilse människa i tidens rum. Vi sätta oss vid ett ledigt bord med mat och äta, vi äter under tystnad då klockan inte är mycket. Men efter en stund våran gäst taga till ord. "De är du som är länsherren här, och de här ni kalla för de blindas herrgård?". Förvånad som jag blev jag säga "Jo vist ditt ord stämma, men hur kunna du veta detta ty vi icke har har berätta om det ännu.". "Ty i drömmarna en främmande makt säga att jag dig söka. Och säga dig följande `I min tid är tiden kommen för er`, själv jag icke veta vad dessa ord betyda, men jag tänka ni kanske veta det". Vi sitta tyst en stund, ty ingen av oss lyckas finna klarhet i dessa få men ändå så svåra ord. För än min vän säga, "Kunna det möjligen vara den gamla profetia som säga att vi skall rädda de vi kärt hålla när tiden är inne?". "Mycket möjligt det, men låt oss äta färdig och sen söka våra svar i minernas sal." säger jag, jag se att våran gäst icke förstår mitt sista ord så jag säga detta till "Minernas sal, där kunskapen vår samla, i böcker och texter.". Under tiden vi äta färdigt ytligare några vänner från huset komma äta, som vi hälsa glatt. Under såna tider så är huset vårt nästan tomt, folk komma och gå från och till sin tid. Det är icke som när tinget är samlat. Vi sedan varandra i väg, vi alla tre till minernas sal för att söka vår kunskap. Jag säga till vår gäst "Vilja du läsa lite om herrgårdens historia, eller vilja du hjälpa oss och söka efter vårt svar." hon behöver inte ens svar för jag skulle vet vilket hon valde då för henne söka efter något som jag själv inte ens veta är en sak som är omöjligt. Så jag giva henne en av de nya skrivna böcker om herrgårdens hemligheter och historia. Själv så tro jag mig veta vart vårt sökt ska leda, till de äldsta av visdom vi har om herrgården vår. De ursprungliga böckerna om syfte vårt, där kanske profetia som vännen min tänka på. Det tog väll oss säket någon timme och hitta de texter som vi söka, en text med följande ord. "Ty ur mörker vi bygga denna ort, där vår hemvist ur tiden är spunnen. Vi samlas här vid den gamla makt, för att rädda det som vi hålla så kärt. När tiden är kommen och den ensammas resas slutet har nått. Så skall vi vända åter till världen vi älska, och giva tillbaka de som människan har för längesedan förlorat i minnenas avgrund." Jag säga till vännen min, "Du se här, jag tro jag har hitta de vi söka". Även om ordet se är fel, då vännen min är blind. Vi alla tre försöker läsa från boken samtidigt vilket icke gick så bra som somliga vilja tro, när våran främmande vän komma till ordet "den ensammas" så slutade hon läsa. Själv så visste jag bättre än och fråga i denna stunden. Hon säga efter en stund följande ord, "Den ensammas, det ordet stämma så väl in på mig. Ett barn utan arvsled jag är, från barnhemmet jag flydde när tio jag har fyllt." Både jag och min vän visste vad som i rullning hade satts, tiden var mogen för oss och fram träda. Jag säga till henne "Jag visa våran nya vän runt här, och du veta nog själv vad du skall göra. Ty tinget vi samla ska". Vi vandra vandra upp till toppen av herrgården, genom rummet med alla kikare. Upp för trappan till till nuets torn. Jag säga samma ord som min vän sa till mig första gången jag var här. "Denna dörren leder till min värld, av ljus och mörke. Denna dörren leder till din värld, av former och energi. Dessa orden sa en vis vän för mig första gången jag var här. Hon även sa var, Ta det försiktigt då vi ut på taket skall." Vi sitta där en stund uppe på taget till Nuet, och prata om livet och allt de som livet oss kan ger. Min fråga bliva efter en stund från vilken tid hon komma. "Ja du, enligt många sätt och räkna så var året och tiden min tvåtusen tolv i mitten av oktober" säger hon."O inte så lång i från min egen tid du, tre fyra år bara om jag inte tänka fel, men svårt och riktigt veta efter man har varit här ett tag." svara jag. "Men nu så är det tid för oss och vidare gå, ner till våra djupa tunnlar där tidens gåtor ännu ej svar har fått." Jag giva henne nya kläder av silver som skydd mot de vilda krafter som styr djupt inunder oss. När vi åter på väg ner vandra hon säga "Detta är ett ställe med många hemligheter, ty få med svar ännu har fått.", "Jo vist min vän så rätt du har, nu har vi fram kommit, bakom denna dörren döljer sig en hemlighet som vi icke förstår. Vi vilja gissa det är framtiden som ännu ej är skapt." säger jag. Vi genom den vita dörren vi gick till de många färgernas rum, där de blinda åter synen får. Efter en stund där inne jag säga, det nog tid är för oss att åter till herrgården vända. Ty delar av tinget redan är samlad jag tänka. Vi åter vända upp och till skogens rum, det rum där vi samla vårt ting. Väl uppe vi möta folk från en främmande ort som har kommit när vi kalla de till tinget. Människor från sin tid och sitt rum. När väl alla har kommit som vilja komma kom Så ta jag mitt ord och säga det här "Var hälsa ni alla som hit har kommit. Jag vilja samla oss här ty jag tro vår mest heliga profitera i uppfyllelse har gått, det som ursprunget till de krafter som härska här. Lyssna på mig och dessa ord vi har funnit. 'Vi samlas här vid den gamla makt, för att rädda det som vi hålla så kärt. När tiden är kommen och den ensammas resas slutet har nått. Så skall vi vända åter till världen vi älska' Orsaken till min tanke leda till dessa ord är en vän som har kommit i skydd av natten hit. En vän som en dröm har." Sedan vänder jag mig mot henne och säger "Berätta om din dröm och låt oss hör vad du har och säga". Hon berätta om de som i hennes dröm har lett henne hit, och hur livet hennes var. När väl dessa ord är sagda så en ny stämma höras. "Låt oss slutföra det uppdrag som vi har ålagt oss från en svunnen tid." med dessa ord tinget vårt upplöst blev. Det dröja säkert en vecka innan vi redo var och stiga in i hennes värld. Var mycket vi var tvungar och fixa innan dess, från en okänd framtid fick en kommunikationslänk som bygger på en helt ny teknik, där tiden och rummet sluta betydelse har. Från den förflutna världen vi fick böcker och texter om den världen som har varit. Dagen då vi åter skulle vända tillbaka närmare sig, en del som vid tinget hade samlat har rest hem, några har kommit och de flesta blev kvar. Kvar och ville se de som håller på och hända här i denna stunden. Vi riggade upp kommunikationslänken vi fick. I ett av de små rummen som användas till de fria studierna. Efter mycket tänkande så komma vi fram till att fem till antal vi ska vara, två av varje kön och jag skulle gå. Dagen den kom då vi ut skulle gå, iförd våra dräkter av silver vi från herrgården gick. Genom tid och rum vi gick till hennes tid, vår budbärare tid där allt skulle ske. Vi till en stad mycket likt min, som jag en gång i tiden borde i, jag var nog den som mest nervös blev ty jag var den enda som kunde se hur folk såg på oss. Men glad över det att våran länk till herrgården fungera, ett ställe som redan känts avlägsen i denna tid. Vi finna ett torg där vi upp kunde tala till alla de människor som vilsna har kommit. Ty vi även hjälp från gamla vänner vi har fått för att möjliggöra att även ut till eten sända, med teknik ännu okänd för många. En del bliva de människor som hunnit samla sig ty våran grupp udda verkligen var. En av de seende, fyra av de blindas rike tillhöra. "Minna vänner, nu är tiden inne för oss jag vilja tänka?" säger jag. "Vi har en dröm,om en värld fylld av liv. Vi komma från en plats utanför tid, utanför rum. En plats som vi kalla för herrgården, vi komma med en gåva till denna värld. En värld fylld av sorg, en värld fylld av hat och krig. Vi komma i makten av ett löfte till de gamla, om att hjälpa våran värld när den som svårast har. Vi giva er ett ljus i mörkret som leda oss till en värld, en värld fylld av liv. Vi en gåva i vishet vi vilja giva er, får er och minnas allt de som har varit. Får er och förstår vad vi göra, med den värld som vi leva i..."