Jag vilja lära er de gamlas språk, men lyssna på de ord jag har och säga ty på de orden hela världen öde kommer att vila på.

De Blindas Tid

Mycket har hänt på kort tid sedan vi från de blindas herrgård valde och fram i ljus för människorna kliva. Vi nästan dagligen besökare från människornas värld komma till oss, för och lära och se hur vi i tusen och tusen år har levt. Vi skola de vilsna människorna i de gåvor som de gamla makterna har givit oss i hopp om att det en dag skall leda till en bättre värld för oss att leva i. Men som allting här i världen så har även detta ett pris, vår frihet till våran lilla värld. En värld som enbart har varit öppen för de som ödet vilja släppa in. Jag säga till min vän tyst "Ibland blir man verkligen trött, när de inte förstår vilken gåva av kunskap vi försöker giva dem." Hon svara mig "Jo visst men vi gör det för en god sak, hoppas jag i varje fall." "Jag undra, vi vet hur människor ibland gör med sin kunskap, använder all sin kraft till att får mer makt över sina egna." sa jag. Även denna dagen börja som många dagar på herrgården, men det verken jag eller någon annan här visste var att det skulle blir en lång och händelserik dag med ett slut som ingen skulle kunna gissa. Det hela började i stora salen då vi skulle äta, min vän säger till mig "Vad gott det ska blir med mat", men till hennes och min egen förvåning så finns det ingen mat där det så länge jag och någon kan minnas alltid har varit mat för den som hungrig är. Jag tittade på min vän som har varit på herrgården mycket längre än mig "Har detta hänt någon annan gång må du tro?". Men innan hon han svara så hörde jag att någon annan in i rummet kom, någon som bar en stor korg med frukt, han säga "Ni har också sett det att det icke finna någon mat där, Jag har varit ute och plockat en del frukt som vi odlar på marken vår. Men det kommer icke räcka mer än ett par dagar om ingen förändring sker. Vet du mina vänner, jag tro det något är på väg och hända här, något som kan har långt värre effekter än att enbart maten är försvunnen. Låt oss samla folket i huset och undersöka vad som hända här. Vi ses i råds salen om en halvtimme. Själv ta jag tog jag vägen förbi några av de många små grupprummen som huset äga, först så verka det rummet jag klev in i helt normalt, det förändras till vad min tanke behövde. Men efter någon minut eller så börja märkliga ting ske, först så tappade väggar och golven sin färg sedan så blev de kalla som sten innan golvet som i min tanke var gräs förvandlas till det kalla stengolvet som det kanske en gång i tiden har varit. Jag gick snabbt in i ett annat rum och samma sak händer inom någon minut eller så. Så jag bestämde mig för att till råds rummet gå, men när jag genom den magiska dörr till tystnads skog gick så såg jag till min förvåning att jag åter befann mig utanför dörren jag gick in. Det dröjde icke länge förrän de få människorna som i herrgård borde hade kommit, jag säger "Råds rummet vill icke släppa in en, och grupprummens fungera ej längre som de skall. Jag höra han som kom med frukten innan, säga "Porten till den andra världen är också stängd, när jag försökte igenom träda, så upptäckte jag att jag åter här var.". "Vet ni mina vänner jag säga,jag tro att något är på väg och hända, vi måste nu finna svar innan det för sent är. Låt oss bege oss till minnenas sal för och söka efter kunskap vi har glömt." sa jag. Vi gick under tystnad den lilla gruppen vi är på ca femton, min vän fråga mig följande "Vad tro du är det som hända, du som länsherren är.". Jag svar henne dyster "Jag veta icke min vän ty förunderliga ting hända, men jag har en känsla av det kanske är på grund av vägen genom tiden vi har öppna, som du nog vet så lyder de blindas herrgården och den verkliga under olika makter. Vi likt vår tid lyder under de gamla makterna, medan deras tid lyder under världens tid. Jag tro att det inte enbart är människor som genom portalen kan färdas. Jag känner på mig att det är mer än så, de makter som härska här, är på väg och försvinna ut genom portalen vi öppnat har. Likt vatten i en flaska rinner ut om man gör ett hål i den, så är det med makterna här.". Vi alla leta länge och väl, under stor tystnad ty vi rädda att något hända skulle om vi säga något. Jag följa herrgårdens historia genom tiden. Men ingenstans vi finna råd på de frågor vi har, texterna peka bara längre och längre bak i tidens gåtfulla väv. När allt kommer omkring så veta vi icke så mycket om de gamla makterna som en gång i tiden skapade vår fristad. Det enda vi veta är några få ord från böcker om dess syfte. "Ty ur mörker vi bygga denna ort, där vår hemvist ur tiden är spunnen. Vi samlas här vid den gamla makt, för att rädda det som vi hålla så kärt." "Vi skapa er fristad för att människans hopp aldrig ska kunna dö, ty för en låga alltid ska brinna här för att påminna människa om vad vi så kärt hålla. Men ingenstans i texterna framgå det vad eller vilka de gamla makterna vare, och hur de har gjort för och skapa de blindas herrgård. Vi måste söka vår kunskap djupare i historiens väv för att finna några svar. "Vänner, har ni också märka det att ju längre tillbaka vi i tiden vi gå ju oftare så nämnas de gamla makterna för enbart makterna. Det nämns också på ett fåtal ställen om ett gammalt och nästan bortglömt språk som de gamla makterna hade när de skapa vår fristad." säger jag. Sedan efter en stund min vän säga "Det står följande ord här: Vi använda det uråldriga språket, det språket som enligt legenderna världens skapade talade för att skapa vår värld. Vi våran kunskap har samlat här och nu för och skapa människa en fristad från tidens tand.". "Vet ni vad jag tro." säga jag, "Att de gamla makterna är vad vi idag kanske skulle kalla för magiker, men det är inga vanliga magiker utan väldigt mäktiga magiker som hade stor kunskap i det som vi för längesedan har glömt. En gång i tiden de kunde skapa sin värld med de gamla orden.". "Jag tro mig veta vad vi måste, vi måste återskapa den gamla magi och åter lära de uråldriga orden som en gång skapade vår värld." säger jag. Då säga min vän "Det är icke en lätt sak ty här står det även att det gamla språket ej kan blir skrivit ty de krafter som orden väver förhindra det på något sätt.". "Hur ska vi då kunna återfinna de som vi en gång glömt?" fråga jag, "Men finns det inte någon gammal legend om att det inte enbart böcker i Minnenas Sal som bära kunskap? Utan själva Salen i sig bär på de viktigaste minnet som världen någonsin haft.". "Men hur, var?" fråga min vän. "Jag vet icke min vän ty många ting ännu är dolt i dunkel, men jag skulle gissa att det är där." och så pekade jag mot mitten av det stora biblioteket mot ett lysande podium som bildade en trappa upp på vad som såg ut som en svävade scen. Runt om scenen så lyser det i luften sju stora kristaller i regnbågens alla färger. Vi gick närmare podiumet och upp på den lilla scenen som då börja stiga i luften tills den kommit i jämn höjd med de lysande kristallerna som sväva runt om. Då fråga min vän mig "Vad gör vi nu, så vitt jag kan minnas eller någon här så har de aldrig talat till oss, utan enbart varit där och vaktat över alla de böcker som är dess helgedom.". "Kanske vi ska kalla minnenas sal vid dess namn, men hur och vilket namn är det sanna namnet för denna plats?" säger jag, "Ty jag icke veta..." då avbröt han med frukten som också var uppe på den lilla scenen och säger "Jag tro jag vet, jag ett svart minne har om något som den föra länsherren sa till mig då jag var ny här." och så sa han ett par ord på ett språk som jag icke känna igen eller går och skriva ner. Helt plötsligt så börja kristallerna att lysa starkare och starkare från att enbart har varit så ljusstark att det har upplevt som ett dunkel i rummet tills det blev ljusare än dagen. Efter ännu någon minut hörde jag en mörk men ändå ljus röst likt sång sjunga ut följande ord. "Ni människor som i nödens stund befinner er, er väg hit lång har varit för och finna svaren på era frågor". "Jag länsherren här nu, vakta över den gåva som makterna har givit oss. Men lyssna nu på min bön, hjälp oss rädda de som vi är på väg och förlora." säger jag. Rösten säger "Jag vilja hjälpa er i nödens stund, Men taga i akt vilka krafter som ni vilja lös släppa. Jag vilja lära er de gamlas språk, men lyssna på de ord jag har och säga ty på de orden hela världen öde kommer att vila på. De gamlas språk kräva absolut renhet i era handlingar och tankar, en enda oaktsam tanke kan förkasta hela er värld ner i mörke, ett mörke som ingen skådat sen vår fristad en gång skapt för tusen och tusen år då de gamla makterna giva allt för att rädda en värld som de hålla så kärt. Ty jag är det enda som är kvar av makternas kunskap och visdom, Jag vilja lära er de gamlas språk endast om ni står fast vid ert ord och finns där den dagen då människor behöver oss ännu en gång. Likt så som makterna gjorde en gång för tusen och tusen år.". Sedan så började rösten från de gamla makterna prata om källa till livet och källa till all världens magi, rösten prata om hur ordens makt kan forma vår värld. På något konstigt sätt så gick allt de han sa, rakt in i mig och blev en naturlig del av mig som de sen jag föddes alltid har varit ett minne jag bara hade glömt. Det sista rösten sa innan den försvann var "Hoppas mina vänner ni använder er kunskap och visdom till de rättfärdiga ting, och glöm icke det, att en hel värld öde nu står på spel ifall ni använder de gamlas språk i orätt. Kanske bäst mina vänner att det förblir en hemlighet djupt i eran själ, ty där ute finns det människor som efter makten hungrar och inte skulle stoppas av de faror de finns och släppa lös de uråldriga krafterna." Utan ett ord så visste vi tre som uppe på podiumet har varit vad som skall göras, och det var vi tvungna och göra snart innan det var för sent. Vi vandra under tystnad ut från herrgården till den stora trädgården där vi skulle uttala de gamla formlerna för att åter väcka de gamla krafterna som har sovit i tusen och tusen år för att rädda vår värld. Vi blev ett med världen och bliva en del av skapelsen och skaparen självt. Jag känna hur de uråldriga krafterna strömma igenom mig likt den en gång i tiden gjorde för de gamla makterna. Jag uttalade de gamla orden som jag har på nytt fått lära mig, jag kunna se hur herrgården som redan på dessa här få timmarna hunnit börja se gammal ut, ty de gamla makterna för skyddat herrgården från tidens tand må ej längre härska här så som de har gjort i en evighet. Tro mig det att världens tid tusen och tusen år har och taga tillbaka. Saker och ting gå fram gammalt till nytt medan vi sjunger de gamla orden, de orden som en gång skapade världen vår. Ännu en stund gick i tystnad innan någon våra säga ett ord, likt så rädd för att ordet skulle förstöra de som vi åter har skapat. Sedan säger jag "Mina vänner jag tro vi lyckas har, låt oss försöka samla tinget för och berätta de som har hänt idag. Berätta för våra vänner om det löfte vi giva till de gamla makterna och världen. Men innan de låt oss försöka få något och äta ty jag i varje fall är hungrig som vargarna i skogen.".