... "Du främling, att se är något som vi alla gör, men vi gör det inte på samma sätt. Lyssna och öppna ditt sinne, där bilder och ljud möts de bliva till ett, vi se lika klart som ni." ...

De Blindas Herrgård

Jag vandra upp på stigen i mot en Herrgård, en byggnad från gamla tider. Jag se hur väl tinget är, där inget har försummas. Väll inne, jag möta Länsherren vad huset de äga, Han säga mig de vänliga ord, "Välkommen in, och se dig om kring." Jag vandra omkring, från rum till rum, från våning till våning. Jag se in i rummet ett, där en flicka sitta, och titta på mönsterna sina. "Vad hälsa, välkommen in" säga hon och vända sig om. Jag giva min hand, men hon säga "Ack nej, jag icke se din hand, ty jag är blind. Men sitt gärna ner" Jag sätter mig ner, med förvåning i tankar, och säga "vad göra du på skärmen, ty du inte kan se?" Hon svara mig snart, med följande "Jag spela ett spel, lik ni spela era". "Men hur kan du spela utan att se, och vad betyda mönsterna på skärmen de?" "Du främling, att se är något som vi alla gör, men vi gör det inte på samma sätt. Lyssna och öppna ditt sinne, där bilder och ljud möts de bliva till ett, vi se lika klart som ni." Jag vända mig om, då ett par till komma in, och säga några ord till henne. Hon säga till mig, "Kom så ska jag visa dig runt", Vi vandra längs gångar så tyst. Hon berätta för mig "Veta du vad stället heta, Men ack de är ett namn som sen länge är glömt, vi kalla de bara för de blindas herrgård, då vi skolas här till människor lik er. Din fråga innan, det vara endast halva svaret du fick, den skärmen jag satt vid, den visa mer än bara ljus," Jag avbryta henne där med orden minna, "Den sända energi av en kraft vi icke förstår, de energi du känna av". "Din tro till det vi icke förstår är stark. Hela det huset har krafter vi icke förstår, en kraft som giva oss syn, men inte som du". Jag fråga henne tyst "Varför ni äga kikare, ty ni icke kan nytta de". Hon svara mig rätt, "De du säga är rätt, men vår dröm om att se får aldrig dö, för då dör vår makt. Makter att se, icke som ni, utan se med det våra inner ögon." Vi vandra vida tyst genom rum till rum, genom våning till våning, hon berätta för mig, vad som som är, och vad som icke är. Vi komma fram till en dörr, av eken den svarta. Hon vända sig mot mig, och säga så tyst. "Denna dörren leder till din värld, av ljus och mörke. Denna dörren leder till min värld, av former och energi." När vi klev ut genom dörren så fick jag se något som jag inte visste fanns. Det var en helt underbar utsikt, jag säger helt paff, "Jag önska att du fick se det underbara som jag se", hon säger till mig. "Jag se vad du se, men på ett annat sätt. Här i de blindas herrgård så är jag mer fri än vad du är i hela världen. Jag önska att vi kunde dela vår vishet med hela världen.". Vi sitter där på taket till evigheten och livet, och blicka över vår värld. Hon säga till mig, "Låt oss fortsätta vår färd genom de blindas herrgård, ty de finns mer än bara himmel och jord och se" Och så börja hon dansa på taket lika fri som älvorna, innan vi går in. Jag följa henne ner genom herrgårdens rum, hon berätta de sällsamma historierna om världar vi har glömma. Hon berätta om de tider då världens makter var starka, och där de omöjliga ting var möjligt. Hon stanna och säga, "vi ska in här först". Hon säga de orden, "Välkommen in, sitt gärna ner. Du undra säkert vad vi göra här, vi taga kläder ditt vi ära på väg. Ty icke av kyla, utan krafter som härska vi vinna vår varme från själens bo." Sedan så plocka hon fram, en tröja av silver och byxor lik så. Efter det så bytta hon om utan tanke på skam, och hon säga till mig, "Vänta på mig, jag ger dig kläder." Jag följa med blick hennes väg ut, i väntas minut, jag se mig omkring, ty rummet var hennes. Jag finna livets vanliga ting, men även de ting jag gissa tillhör de blindas värld. När jag höra hon säga, "Finna du något värt och se, här har jag kläderna dina, byt om och sedan så fortsätter vår färd" Vår färd den leder oss till rummet med böcker, hon berätta för mig. "Om böcker för de blinda, Om de böcker från gamla tider. " Vi fortsätter in i biblioteket hemliga kramare. Där vi se en annan person sitta. Hon säga, "Var hälsa mästare", och han svara lika kort som första gången jag möta han. "Var hälsa vänner, jag se ni är på väg ner till de mystiska rummet. Låt oss får prata över kaffe och te, när ni tillbaka ingen, i minnenas sal." Med dessa ord så leder hon mig ut från rummet med böcker. Jag fråga henne, "Vart leda våra mål, vad är det med minnenas sal?" Hon svara mig detta "Allt ting taga sin plats, när tiden är mogen och kunskapen fullbordat. Men följ mig ner till de mystiska rummet." Vi vandra trapporna ner till källaren av de blindas herrgård, och säga till mig "Ty de finns krafter vi icke förstår, som härska i världar, krafter som kan styra över livet, och döden lik så. I denna världen är vi gästerna, och vi måste visa respekt för de vi icke förstår." Hon stanna vid dörren i slutet av trappan, dörren som är slätt som marmor och vit som snö. Sedan så säga hon, "Denna dörren leder till världens tid, den orörda tiden, där inget är skrivet" Hon säga de till "Den tomma tiden är en ogästvänligt tillhåll för de levande ting. Se till och skydda dig rätt, både till det yttre och de inne." Jag säga som svar "Hur göra jag de, jag, en från människosläktet", Hon svara mig "Ty kläderna vi bär ger oss ett skydd tillsammans med kärlek, kärlek till livet." Hon öppna dörren för mig, vi kliva in, jag känna de makter som styra här. Jag känner den tomhet, avsaknad av tiden gång. De enda jag se är ljuset så vit, och min blinda vän. "Här inne är vi lika, då tiden inte dömer människor, Men låt oss tränga djupa in i tidens väv." Säger hon till mig och se mig verkligen i ögonen, eller så upplever jag det så efter som vi för första gången se världen på samma sätt. När vi har gått ytliga några steg till så förändras det hela, från har varit helvit till att visa olika färger, om man nu vill kalla de för färger. Är inte säker längre, ty denna världen är i ständig rörelse. Men rummet om de nu är ett rum påminner mig om vad jag först såg på skärmen hon satt vid när jag kom. Jag säga "Svara mig, vad vilja dessa former säga oss, ty jag icke förmå torka de". Hon svara mig, "Vi i de blindas herrgård är inte säker på vad de vilja berätta för oss, fråga min mästare när vi möta han i minnenas sal. Då han äga makt och gissa i de som vi icke förstår." Vi fortsätter och gå lite till och sedan så började färgerna blekna bort till den ogenomträngliga vita rummet. Och sedan utan att jag märka vi genom dörren vi gå, så står vi där, vid den vita dörren. Hon säga "Sköt och vara ute, även om vi står lika där, det är ett kallt ställe, av tidens tomhet", Jag vilja hålla med och så börja vi vandra upp ingen in i de blindas herrgård stora salar. "Följ med mig till mitt rum, då tiden inte är inne än för att träffa vår mästare" säger hon när vi har kommit upp ur källaren. Vad hon mena med vår mästare jag inte förstår, men jag gissa att hon vet, vet mer än vad jag någonsin får veta. Väll inne i hennes rum så fråga jag "Ska jag byta tillbaka till minna kläder?", "Nä då, jag tycka du är snyggare i dom än dina egna", "hur" fråga jag innan jag mindes de att hon både har sett mig, och att hon äga förmågan att upplever energi, och så roande jag, jag gissa att hon kunde känna det för hon sa inget. Vi satte oss ner i sängens hennes, jag känna värmen hon äga. Till skillnad mot kylan jag känna i de vita rummet. Vi sitta så tyst, och känna varandra. När hon säga, "Tiden är kommen, då vi ska träffa vår mästare" Och så rester hon sig och jag följde efter, ner till rummet av böcker, böcker från de gamla tiderna. Hon säga till mig, "Innan vi fortsätter så ska vi finna dig en bok, en bok som berätta den av de blindas hemlighet, en hemlighet som du måste bemästra innan vi kliva in i minernas sal" "Vad är det vi leta efter", fråga jag. Hon svara mig "Du får vänta och se, eller så inte, för nu har jag hitta de jag söka, kom så sätta vi oss så ska jag visa dig". Jag följa efter till ett bord, där vi sätta oss ner, hon visa mig en bok. Och säga de till "Ty innan vi kan kliva in i minernas sal, du lära de blindas kost, att se med fingera, från vishetens bok." Och så öppnade hon boken, en bok av två världar de seendes värld och de blindas värld, på ena sidan de skriva i de blindas språk, på de andras sida var de skrivet i de seendes språk. "Tro icke att våra tecken är ur slumpen spunna, utan de har långa historier, som giva insikt och förståelse till varför tinget är" säga hon. Så börja jag läsa, ur boken, med de blindas vishet, lik rätt hon säga, så äga tecknet sina betydelser. De säga saker som jag sent skall glömma, i minernas träsk. Hon säga till mig, efter en eller två timmar, "Nu är tiden inner för oss, att stiga in i minernas sal, och möta vårt öde". Och så börja vi gå vidare när hon säger "Behåll boken, du kanske behöver den i framtiden". Vi vandra djupare in i biblioteket, hon taga mig till rum fyllda av böcker från golv till tak. Hon stanna vid en dörr, helt olik alla andra, ty denna dörren är skapad av böcker. Hon säga "Bakom denna dörren vi finna minernas sal, där öden vävs samman och historia skrivas.". Hon öppna dörren vi in stiga, vi finna oss i ett rum med vägar av böcker, ett golv svart som rymden, och tak jag icke kunna skilja. I mitten av rummet finns det en trappa av ljus som leder till ett podium av ljus lik så. En trappa som består av åtta steg var varje steg är flera meter i både bräd och djup helt olik allt annat jag har sett. I taket som icke finnas det sväva åtta kristaller av i regnbågens ljus i en cirkel över trappan. Hon säga "Vi är nästan våra mål komma, vi upp bestiga för att nå minernas sal" och så börja hon sakta närma sig det lägsta trappsteget. Och när vi kliva på trappsteget så förända sig ljuset i den svävande trappan till ett möte av färger, Och som återgår till de lika när vi fortsätter till nästa, efter ytliga två, tre minuter vi kliva upp på podiet under tystnad. Och podiet höjder sig i luften till samma höjd som de lyssnade kristallerna, och stannade. Jag säga "Vad hända nu, när vi mål är nådda, var vilja vi finna vår mästare, mästare av de blindas herrgård". Hon säga till mig "Vänta och se, inget är som det är, allt är under förändring" När hon sa klart det så hörde jag en annan röst som säga så. "Välkommen hit till minernas sal" och där framför fick jag syn på vår mästare, länsherren jag möta. Jag fråga helt stum "Hur komma du hit". Han svara med sitt lung "Min unga vän, allt är icke som du tro, här minernas sal är allt under förändring. Sitt gärna ner, och låt oss prata." När vi har satt oss, så säga han, "Jag vilja hoppas att du trivas, min vän visa dig runt i de blindas herrgård." Jag svara "Jag uppskatta verkligen er gränslösa gäst vänlighet, ni välkomna mig lik en av er. Min vän har lärt mig om hemlighet som för många är glömda. Hon visa mig ting som få vilja tro på". Hon svara mig då "Vi är glada och har dig här, ty vi icke har haft seende på över hundra år, om man nu bortse från vår mästare. de blindas herrgård skola de blinda till att blir lik er, människor som äga sin frihet.". "Men hur komma det sig att jag är ensam av mitt slag? Att icke fler komma" säger jag. Han svara då "Ty många förundliga ting hända, de blindas herrgård ruva på många hemlighet, de blinda vänner de finna hit, men få vet hur, men ingen av din sort söka sig hit, du måste har något likt oss. De ting som väga så tungt för de makter som härska här." "Ingen är omöjligt här, vilja jag säga, de finns en sak som jag icke förstår, det rummet i källaren vi var i, vad är det de mönsterna vilja säga" fråga jag. Han svara "Ingen vet säkert, men vi har våra ide, som hon säga, de makter som härska där inne, är den tomma tiden, tiden som inte är skriven, de bokens tomma sidor. Tiden som icke har varit, tiden som skall komma." "Nu befinna vi oss i de som en gång varit, här är tiden gammal i minernas sal, vi kan läsa om de som har varit för många tid sen. Vi lära av det förgångna, vår historia som leder till nuet. Här inne vi samla vår vishet om världen, de som har varit." säga hon lika tyst som alltid. Jag svara då, "Jag tro mig förstå de ting jag har sett, hon leda mig till toppen av de blindas herrgård och visa mig en utsikt lik paradis, jag vilja minnas hon säga `Denna dörren leder till din värld av ljus och mörke, Denna dörren leder till min värld av former och energi´, jag tro mig veta vad vi såg, vi såg nuet, så som den är. Vi har sett det förgångna här och framtiden i källaren". "Jag vilja tro de du säga kan stämma, av visheten du äga skrivas i historian, våra öden är ett från stunden. Du har aldrig förlorat din tro på de höger makterna, som vi icke förstår. Men nu är tiden inne för dig att vänta åter, men du förblir vår vän är alltid välkommen åter. Din vän kan leda dig ut, och visa dig hem." Efter dessa orden så följa jag henne ut, vi vandra ut i trädgården. Jag säga "Vilja ni har era kläder tillbaka? Ty jag icke är en av er när jag vända åter" hon svara mig då "Kläder får du behålla, men boken ta vi gärna ingen, då kunskapen ananas går förlorad för oss.". Så jag giva henne de blindas bok och säga "Hur komma jag åter, till de blindas herrgård?" Hon tänka en stund innan hon säga "Du kommer hit på samma väga som vi, med vilja och tro, om inte så kommer jag och hämta dig när tiden är kommen", och så skratta hon för första gången sen jag möta henne. Jag vakna i gräset och såg solen går ner, jag tänka dessa tankar "Var de en dröm, eller något mer?" Jag lova er alla, jag vore helt säker på det var en dröm, om inte det hade varit så att jag hade kläder av silver på mig, de kläder jag hade fått i min dröm. Jag minnas de blindas tecken om de vore en del av mig lik så. Jag tänka den tanke "Ingen vilja tro mig, om vad som har hänt så klokast att tyst hålla." Och så börja jag hem ger mig, med solen i nacken den varma, Och mitt hjärta fyllt av glädje till världen och de den giva.